If you also want the coffee beans delivered to you can either buy at Llamalloyd.se/butik. But hey, you can also get a monthly subscription at Patreon.com/llamalloyd.
Cycle delivery in Gothenburg and shipping to the rest of Sweden!
Passo dello Stelvio på gränsen mellan de italienska regionerna Lombardiet och Sydtirolen är troligtvis det mest ikoniska av Italiens otaliga bergspass. Varför är det svårt att säga emot detta påstående? Det enkla svaret är att det är högst med sina 2760 meter över havet. Men det finns djupare belägg för denna ikonstatus. Passo dello Stelvio är en bit alphistoria som handlar om krig, ingenjörskonst, skönhet, strävan och idrott.
Före första världskriget utgjorde Passo dello Stelvio gränsenmellan kejsardömet Österrike-Ungern och Italien. Vägen över passet byggdes i början av 1800-talet och var en del av var beställd av den österrikiska kejsardömets militär. Det handlade om försörjningslinjer genom alperna till Lombardiet som var en del av kejsardömet. År 1859 bröt Lombardiet sig loss från Österrike och blev en del av det nybildade Italien. När länderna förklarade krig under första världskriget utgjorde gränsen frontlinjen och det var hårda strider i de svårbemästrade bergen. Båda sidor försökte befästa så många bergstoppar sommöjligt och kriget utkämpades på höjdermellan 1000 och 3900möver havet. Tunnlar grävdes i både berg och glaciärer, fort med artilleri byggdes på otillgängliga toppar, soldater befäste samtliga toppar i området året runt. Från den sydtirolska byn Trafoi sköt man artilleri mot den lombardiska byn Bormio på andra sidan bergen. Från Bormio avfyrades tungt artilleri från den nybyggda fästningen vid Oga. Några pjäser hamnade för nära Schweiziska gränsen och bombardemanget fick avbrytas av taktiska skäl. I Bormio kommer man fortfarande ihåg de kejserliga bomberna från Trafoi även om bomberna över flöd över bergen innan någon idag levande var född. Trafoi och Bormio är idag sammanbundna av väg SS38 över Passo dello Stelvio och trots den geografiska närheten så märker du att det är två orter som stått på olika sidor i samma historia. Det germanska sydtirolska Vinschgau och det latinska lombardiska Valtellina. Två dalar på var sin sida av Ortlermassivet som sammanbinds av Passo dello Stelvio.
Det är ingen slump att Stelviopassets serpentiner ofta får agera statist när häpnadsväckande alpvägar ska gestaltas. På passets norra sida slingrar sig serpentinerna utanpå berget och ger intrycket av att vägarna hänger fritt i luften. De omgivande glaciärerna vittnar om den höga höjden och restaurangen med det passande namnet Café Tibet vakar över det vertikala spektaklet till vägbygge. De sista tio serpentinerna kommer tätt och det är som att det är naturens och geografins sätt att tala om för den forna chefsingenjören att segern över berget kommer med ett högt pris. Vägen från Prato allo Stelvio på norra sidan upp till passet är ca 25 km lång och är byggd med 48 serpentiner. Till en början följer vägen dalgången och det dröjer innan vägen tvingas upp på västra bergssidan och upp över trädgränsen. Vägen är till stor del avgränsad med murar men det finns avsnitt som ärmer exponerade. På södra sidan från Bormio är vägen byggdmed 27 serpentiner men här finns
dessutom ett antal tunnlar som kan bli utmanande vid mötande trafik. Vägen från Bormio verkar inte vara lika tekniskt utmanande att bygga. Något säger mig att det är en villfarelse, sett till antal ras och skred är södra sidan mer utsatt. Det är en annan miljö med mer porös exponerat berg. Två sidor av samma mynt och granskar man södra sidan så finns det stora hinder även här som vägbyggarna var tvungna att övervinna. Skillnaden kan vara att svårigheterna verkar ligga på högre höjd på norra sidan mot Prato medan södra sidan mot Bormio har sina svåra passager på lägre höjd, längre ner i dalen.
En god vän sa till mig när vi pratade om våra upplevelser från Passo dello Stelvio, ”Efter Trafoi när glaciären vräker sig ner från berget, det är nog det vackraste jag sett”. Jag tänker ofta på det när jag tänker på mina cykelfärder uppför berget från Prato till passet. Just vid Trafoi öppnar sig dalen och glaciären med sitt fäste uppe på den högsta toppen Ortler hänger som en gråvit jätte, färdig att sluka hela dalen. Ofta är det fuktigt, molnen hoppar sig och inte sällan mullrar åskan mellan bergssidorna. Det är skrämmande och fruktansvärt vackert på samma gång.Man grips av en vördnad inför uppgiften,
har nära till sina känslor, bergen är stora och hotfulla. Ändå ber jag snällt om att få fortsätta, förtrollningen är total och likt råttfångaren i Hameln lockar bergen och jag fortsätter uppåt trots att jag vet att det är just dit, där det farliga är, jag färdas mot. Efter Trafoi och mötet med bergen när de är som mest skrämmande leder vägenmig in i skogen och testet är avklarat. Inträde beviljas och vi kan fortsätta in i den skyddande skogen. Det är fuktigt, benen värker och här är bara grönt. Efter den branta passagen genomskogen når vi restaurang Rocca Bianca ochOrtlermassivet visar upp sig i hela sin prakt. Denna gång är inte bergen lika hotfulla. Vi är högre upp och blirmer jämställdamed jättarna. Vi lämnar skogen och börjar vår färd ovan trädgränsen. Bergen är snövita och gräset är skimrande grönt. En snabb titt uppåt och resans mål kan skymtas högt där uppe. Det är långt kvar och vi befinner oss i stigningens tuffaste del. Vägen har varit brant länge och ingen lättnad kan skymtas. Bergen ger oss energi och vi fortsätter upp i de mer karga delarna av stigningen. Till sist är det bara de sista serpentinerna kvar. De som ligger uppslängda på den branta bergssidan. Här är inget vackert, bara asfalt och murar fångar ens uppmärksamhet. Fokus ligger på att ta en trampa i taget. Till sist möts man av doften av stekt surkål med sydtirolsk korv. Vi är uppe. Efter en stunds återhämtning kan man lyfta blicken. Platsen vi hamnat på är inte speciellt vacker. Det är kargt, kallt och kommersialiserat. Tittar du bortom din närmsta omgivning och kastar ett öga bort mot Ortler så kommer du snabbt till insikt igen om bergens skönhet.
Vägen från Bormio är också vacker men den är inte förtrollande på samma sätt. Känslorna och kraften i naturen är inte den samma. Ungefär halvvägs mellan Bormio och passet blir dalen brant och vi befinner oss över trädgränsen. En ansamling serpentinsvängar guidar oss tryggt upp mot den högre platån som ligger mellan oss och målet. I denna gräsbeklädda brant finns ett mäktigt vattenfall. Med stor kraft kastas vattnet ner från berget bara några meter från vägen. Här vet du att du klarat av en svår passage av klättringen och nästföljande serpentiner är väl avvägda och du kan stadigt fortsätta färden uppåt när du hittat din rytm. Efter branten med vattenfallet når vi en dalgång i en högre platå och vägen blir flack för ett ögonblick. Ett kargt beteslandskap breder ut sig och vi välkomnas av traktens kossor. Det är här du på allvar börjar känna att du befinner dig på hög höjd. Det blir kyligare och landskapet är kargare. Snödrivor ligger kvar sedan vintern ochman kanske ser resterna av en lavin som gick i vintras. När du passerar avtagsvägen till Umbrail Pass som utgör gräns till Schweiz blir vägen brantare även om landskapet inte uppfattas som brant. Vägen är mer direkt uppåt även om det återstår ett antal serpentiner. En bit upp kan du se målet vid passet. Det verkar inte vara så långt kvar, men det är lätt att missta sig. Sista biten är alltid värre än vad du tror på denna sida berget. Bergen är vackra men det är inget du lägger märke till i denna del av stigningen. Du fokuserar bara på toppen.
För mig handlar Passo dello Stelvio om strävan. Det har blivit symbolen för att uppnå stora mål och genomföra hårda prövningar. Hur du än väljer att cykla stigningen så ska du förflytta dig och din cykel upp till 2760 meter över havet. Det är en mäktig uppgift och även om jag tror att de flesta klarar det rent fysiskt så är det också en mental seger att försöka. Även om det finns många andra sätt att pressa sig fysiskt och genomföra hårda prövningar så finns det en magi och en historia i bergen kring Stelviopasset som gör det svårt att inte bli berörd. För mig var det en utopi att jag skulle tamig hela vägen till detta fantastiskamagiska ställe och faktiskt våga försöka. Min första resa handlade bara om en sak, att köra Passo dello Stelvio. Att klara av en målsättning som jag med bar med så stor respekt fick mig att växa som människa. Det gav mig ett självförtroende som blev grunden för en annan livsstil och andra livsavgörande beslut. För mig blev det en game changer och perfect match. Sedan den gången har jag återvänt varje år. Jag har alltid utgått från Bormio när jag cyklat Stelvio. Flest gånger har jag börjat med att cykla Umbrail Pass med sina 2503 meter över havet. Därefter kört en av världens bästa nedfarter till den mysiga schweiziska byn Santa Maria i Val Müstair. Från Val Müstair får man en skön fartfylld cykling ner till Prato allo Stelvio på 915 meter över havet där norra klättringen upp till Stelviopasset börjar. Från denna sida har man en höjdskillnad på 1845 meter upp till passet. Ska du vara ute en hel dag och har fysiska förmågan att klättra lite över 3000 höjdmeter på en 10 milsrunda, då ska du välja att köra över Umbrail och ta Stelviostigningen från norr. Inte bara för att det blir en större utmaning, utan även för norra sidan är vackrare när du kör uppför och hinner titta på skådespelet som omger dig. En annan viktig anledning är den fantastiska nedförkörningen till Santa Maria som jag nämnt tidigare. Den är vacker, följsam, snabb och har bra vägunderlag. Du behöver bara se upp för kossor och koskit. Det är en verklig varning. Jag har sett motorcyklar som halkat på koskit och flugit ut i terrängen med en allvarlig olycka som resultat.
Att betvinga berget innebär att du är ensam med dina demoner i några timmar. Du kommer genomgå ett antal stadier och sinnesstämningar. Från början när du lämnar Bormio är du spänd och koncentrerad, detta stadie övergår till hårt fokuserat arbete när du kommit över första anstormningen av mjölksyra. En bit upp når du de första serpentinerna och det känns som en befrielse att få bryta mönstret en aning. Här är det en vacker torr naturmed sprucket berg blandat med tallskog. Vägen går på skrå och utsikten över dalen inger ett torrt lugn. Du kör om andra cyklister, eller blir omkörd. Inte alla har hittat sitt tempo och vissa som kör om kommer du plocka längre upp. Eller tvärt om. När du når tunnlarna börjar vägen sakta bli något brantare. Efter tunnlarna tonar en vägg av serpentiner upp sig och anmarschen till den första serpentinen i denna del är stigningens brantaste del. Det är inte vansinnigt brant, men det är en lång backe utan naturliga avbrott och du längtar till serpentinerna du har framför dig. När du passerat första kurvan efter tunnlarna är det en kort brant bit till nästa kurva.
Att passerat den branta anmarschen ger dig energi och på några tramptag har du tagit dig upp till kurva nummer två i denna del. Nu blir det lättare, men pulsen är hög. I denna del är det lätt att hålla koll på andra cyklister och du behöver inte vara speciellt tävlingsinriktad för att försöka komma ifatt en eller två av dem du ser framför dig. Ska du cykla ikapp någon så är det här det måste ske. Det mäktiga vattenfallet precis vid en av serpentinsvängarna är vackert. Efter ytterligare några serpentiner börjar nästa utmaning. Övergången mellan bergssidan med serpentinsvängar till dalgången ovanför består av en sektion med en rak, brant stigning. Denna del är alltid hård men vi är bara i början på vår långa resa och efter några minuter kommer vi upp i dalgången som leder oss bort till de sista serpentinerna innan Umbrail Pass. Här är alltid kallt och kärvt. Vid Umbrail kan du vila dig och söka lite vindskydd vid den gamla tullbyggnaden. Torka lite kläder, vara nöjd med livet, äta lite
innan nedfarten till SantaMaria.
Genom Schweiz befinner du dig i ett euforiskt lyckorus. Vinkar på poliserna vid den italienska gränsstationen och susar vidare ner mot Prato allo Stelvio. Även om det är relativt lätt cykling och det värsta är kvar så brukar jag bli påtagligt trött i kroppen och musklerna direkt efter nedfärden från Schweiz. Förmodligen är det en gammal italiensk skuld som måste betalas. Klättringen från Bormio upp till Umbrail är omkring 1250 höjdmeter och det är den skulden som betalas på andra sidan berget strax före Prato allo Stelvio. Har du planerat en lunch, då är detta ett bra tillfälle. Efter lunchen är det dags för dagens huvudnummer. Till en början är vägen ganska lättcyklad och du följer floden upp i dalgången. Vattenmassorna kyler och befuktar luften. Det märks att vi befinner oss på norrsidan av bergen. Skillnaden mot södra sidan är stor. Här är det fuktig sval granskog, på andra sidan är det torr solig tallskog. När du fortsätter vägen upp i dalen börjar du längta till de första serpentinerna, då vet du att du kommit en bit på vägen. Denna längtan kommer du känna resten av stigningen. Du vill alltid till nästa serpentin, det är då du har avklarat en delsträcka och kan påbörja nästa del som för dig närmare målet. När det värker i hela kroppen och pulsen är långt över din tröskelpuls, då är nästa serpentinsväng en rimlig målsättning. Du vet att det bara är mentala trick som du utsätter dig själv för,men det är också det enda som får dig att fortsätta trampa istället för att lägga sig i gräset och bara vila. Det mentala rävspelet kommer fortsätta resten av dagen och den inre röst med mest vilja kommer ta hem spelet i ditt inre universum. Det är ett fult spel, fullt av villfarelser, felkalkyleringar och smärta. Du kommer spela ut alla kort du kan komma på för att fortsätta till nästa serpentinsväng. Efter kurvan kommer du bli varse att nästa sträcka är ännu brantare och ser betydligt svårare ut än den du precis passerat. Har du ett ess i rockärmen, då kanske det är läge att spela ut det nu. En bit upp i skogen när det är som hårdast passerar du ”tusenmetersstenen”. I serpentinsvängarna finns vägstenar som talar om vilken höjd du befinner dig på. Den sten jag kallar ”tusenmetersstenen” står i en kurva på 1750 meters höjd över havet. Från Prato allo Stelvio har du klättrat nästan 850 höjdmeter och du inser att du har omkring 1000 höjdmeter kvar till toppen. Precis i denna del av stigningen råkar du vara som tröttast och vetskapen att du ska klättra ytterligare 1000 höjdmeter är svår att bära. Det krävs moral att fortsätta. Resterande höjdmeter är en kamp mot kramp, smärta och utmattning. Det är långt kvar och en del av ibland är det långt mellan serpentinerna. Du räknar varje serpentin och de blir brickor i ditt inre slagfält. Din kropp kommer se till att du tänker tankar som aldrig tänks annars. Resan upp är också en inre resa ner i djupet. Jag vet inte om det är tröttheten eller den höga höjden. Kampen är verklig, men dina tankar kan du inte riktigt lita på. Till sist handlar allt om de sista tio serpentinerna. Då är slaget nästan vunnet men än går det inte att sänka garden. Du tar dig upp till slut och hittar kraft för en sista forcering fram till skylten som markerar passet. Nu kan du riskera allt, du har ändå vunnit. På toppen är alla cyklister vinnare. Nu ska du bara ta dig ner. Sommarklädd ska du ner från den kyliga toppen som sällan visar tvåsiffrigt på termometern. Ofta kommer det regnskurar på eftermiddagen och ännu oftare består dessa skurar av hagel. Din nyvunna vinst i slaget förvandlas till en reträtt. Inget är roligt i övre delen av den slingrande vägen ner mot värmen på lägre höjd. Du känner dig lurad och bedragen. Segerfesten är inställd. Krampaktigt kämpar du dig ner på blöta branta vägbanor. Kroppen skakar av kyla och läpparna stelnat till blåa små sträck. Du måste ner till värmen. En bit ner när du närmar dig tunnlarna börja kroppen tina och serpentinkurvorna kommer tätt vilket underlättar nedfarten. Nu börjar detta kännas bra och solen torkar upp vägbanorna. En och annan bil som kör för sakta kan passeras i någon av kurvorna. Det får dig att känna dig snabb. Du kör koncentrerat och försöker hitta kontrollerad fart. Den kurvan gick bra, går det att förbättra? Du får ett kraftigt adrenalinpåslag när du kommer in i en av kurvorna med för hög fart. På någon millisekund väljer du strategi. Bromsar så mycket det går utan att förlora grepp, lägger dig i position för att hitta en bra linje till apex. Någonmeter innan kurvan släpper du allt, trycker på yttrepedalen, lutar kroppen inåt, trycker med inre handen innanför bocken på styret och flyger igenom kurvan med en fart du inte trodde att du kunde köra. Trots att du gjorde allt rätt och det gick bra är du fortfarande skärrad efter adrenalinpåslaget och blir mer försiktig i nästa kurva. Tre kurvor senare försöker du sätta ett hastighetsrekord och du får ett nytt adrenalinpåslag. Detta upprepas hela vägen ner till Bormio. Sista biten bjuder på riktigt rolig snabb nedfart. Det är nu du får belöningen som du blev förvägrad på den kyliga toppen för en stund sedan.
Passo dello Stelvio har en given plats i cykelhistorien. Det majestätiska skimret över passet har lockat atleter och tävlingsarrangörer i decennier. Främst i Giro di Italia som har passerat Stelviopasset tolv gånger sedan 1953. På 60-talet beslöt tävlingsledningen för Giro di Italia att utmärka det högsta passet som passeras under girot. Man beslöt att döpa det högsta passet till Cima Coppi, döpt efter den italienska storcyklisten Fausto Coppi. Det har varieratmed årenmen sedan 1965 har Passo dello Stelvio varit Cima Coppi nio gånger och är det högsta passet Giro di Italia någonsin har passerat. Det har alltid varit ett vågspel att förlägga en etapp över Passo dello Stelvio´s 2760 meter över havet. Giro di Italia arrangeras relativt tidigt på året och i maj kan det passet vara täkt av meterdjup snö. På senare år har etappen över Stelviopasset behövts ställas in eller ändras på grund av lavinfara. 1980 gjorde den svenska cyklisten Tommy Prim sin första Giro di Italia och den tjugonde etappen gick över passet från norr till söder och med mål nere i Sondrio, en bit ner i Valtellina. Tommy Prim var i början på sin proffskarriär och bar den vita ungdomströjan vilket betyder att han ledde tävlingen för cyklister under 23 år. När klungan närmade sig Prato allo Stelvio och klättringen skulle börja lyckades den franska cyklisten Jean-René Bernaudeau göra en utbrytning från klungan. Teamkamraten Bernard Hinault som var på jakt efter ledartröjan såg till att andra utbrytningar från klungan blev inkörda. Det fanns också en tidig utbrytning på sex personer som också blev inhämtade av klungan. När klättringen började på allvar stötte Bernard Hinault gång på gång och kom loss tillsammans med tre andra cyklister. En av dessa vara unge Tommy Prim som låg totalt fyra i sammandraget. Denna grupp höll ihop ganska långt upp i stigningen, men till slut lyckades Bernard Hinault bryta sig loss och anslöt till teamkamraten Bernaudeau som var först över passet och fick äran att vinna Cima Coppi denna upplaga. Det var dock ej målgång på passet i denna upplaga. Målet var i Sondrio ca 80 km längre ner i dalen. Utförsåkningen var snabb och de båda fransmännen samarbetade väl och kunde därför utöka sitt försprång. Hinault tog ledartröjan, Bernaudeau vann etappen och Prim försvarade sin fjärdeplats. Att cykla stigningar som detta i tävlingsfart är något som är svårt att förstå utan att upplevt det. Det handlar om att ligga exakt på gränsen hela stigningen. Om du går för fort, kan du förlora. Om du går för sakta, förlorar du. Alla försöker balansera på den tunna linjen som symboliserar din maximala fysiska förmåga. Både före och efter 1980 har Passo dello Stelvio varit skådeplats för avgöranden i den absoluta cykel världseliten. Passet fortsätter att locka och detta år 2020 är det dags att leda girot än en gång över Passo dello Stelvio. Denna gång upp från Prato allo Stelvio på norrsidan och ner till Bormio för att fortsätta mot Valdisotto och vidare till klättringen till Lago di Cancano. För min del blir det ännu ett cykeläventyr 2020 i bergen runt Bormio. Jag älskar dessa berg.
Vai Vai!!
Det är lätt att tro att Köpenhamn har blivit en av världens ledande cykelstäder på ett naturligt sätt. Men bakom kulisserna vilar en strategi. En omfattende indsats!
Köpenhamn har väl alltid varit en cykelstad? Visst kan man inte tänka sig något annat sätt att transportera de gröna flaskorna och dess folk? Tja, precis som i resten av västvärlden hade man en nedgång i cykeltrenden på 70-talet. Och fortfarande ökar antalet bilar. Men Köpenhamn jobbar hårt för att främja cykeln. I sin nuvarande cykelstrategi har man en hög ambition redan i titeln:
Fra god til verdens bedste. Københavns cykelstrategi 2011-2025.
Vi börjar med en kaffe på Wecycle. Ett stenkast från Amalienborg är det perfekta läget att ta en fika och inse att cykeln man kom dit på egentligen borde kompletteras med en ny ringklocka i retrostil. Frågan är ju dock om man ska välja koppar eller mässing. Eller silver.
Wecycle har lyckats fånga själva själen i den danska cyklingen: att det ska vara trevligt. Köpenhamns cykelbanor ska vara en plats där alla kan hålla sitt eget tempo. Barn, gamla och medelålders män i lycra. Och forskningen står på
dejlighetens sida. Man har funnit att anledningen till att Köpenhamnsborna så gärna tar cykeln inte är för att de värnar om hälsa och miljö i första hand. Istället är det så att cykeln helt enkelt är smidig.
Espresson är klar. När man tittar ut genom fönstret i den kombinerade cykelaffären och caféet ser man tydliga tecken på det danska cykelundret. 150 000 människor cyklar dagligen till jobb och utbildning. Cykeln är det vanligaste transportmedlet på den typen av resor. Men det handlar inte bara om ensampendlare. 17% av familjerna i Köpenhamn äger en lastcykel. Ungarna kan sitta i lådan och titta på omgivningarna. Frisk luft kommer på köpet.
Här någonstans börjar cykeln tjäna samhällets intressen. Miljön, trängseln och hälsan, allt förbättras. Men vi människor fungerar inte riktigt på det sättet att eventuella pekpinnar skulle få oss att ställa undan bilen. Köpenhamnsborna tar cykeln eftersom de upplever att resan är säker och bekväm, vilket naturligtvis beror på infrastrukturen. Och den beror på politiken.
Cykelbanans utformning är en stor faktor. I Köpenhamn får cykeln ta plats. En metod är att låta cykelbanan gå i grönområden utan direkt anknytning till bilvägar. Dessutom gör breda cykelbanor att man kan hålla sitt eget tempo. Inför framtiden arbetar man på att hitta bättre lösningar för cykelparkering. Här samarbetar staden med exempelvis butiker. Det har visat sig att 27% av shoppingresorna görs med cykel, så det ligger i allas intresse att det faktiskt går att parkera.
En framstående profil i Köpenhamns cykelarbete har varit Klaus Bondam, Köpenhamns tidigare borgmästare för Teknik- och Miljöförvaltning. En hängiven cyklist som arbetat för att lyfta cykelfrågorna och ge dem ekonomiska muskler. Idag arbetar han vidare som VD för Cyklistforbundet och fortsätter att påverka utvecklingen. Hans viktigaste punkt är känslan av säkerhet. När alla trafikslag ska samsas om huvudstaden gäller det att prioritera cyklisterna. De är faktiskt fler än bilisterna nuförtiden.
Inför 2025 har Köpenhamn en mängd väldigt tydliga och mätbara mål. Ett exempel är att 50% av pendlingen ska ske via cykel. Dessutom ska staden vara helt koldioxidneutral. Hur de ska uppnå målen? Genom att göra cykling ännu mer attraktivt.
Resorna ska bli snabbare bland annat genom nya cykelbroar över de många vattendragen. Cykelturen ska bli bekvämare med slätare asfalt. Dessutom ska upplevelsen av säkerhet höjas, exempelvis genom att cykelbanornas stopplinjer ligger längre fram än bilförarnas i korsningar. Många smarta lösningar som tillsammans ger en känsla av smidighet, trygghet och – tja – dejlighet.
